monaeliza

Det här är mina aboslut närmaste vänner, som jag alltid har funnits för mig och gjort stora skillnader i mitt liv.
Naturligtvis så har jag jätte bra vänner i övrigt! Men det här är som sagt mina absolut närmaste, och var och en har sina fina egenskaper. Det här är bilder på dom änglar som jag har i mitt liv, och jag uppskattar dom något så otroligt mycket. Utan er, vore mitt liv urfunktion .





                 



 

Min mamma:
Min underbara mamma heter Bettan Andersson och är 41 år ( men ser ut som 35).
Hon och jag är som bästavänner, kan prata om allt med henne. Hon vet allt om mig och det ingen annan vet, vet hon. Saker jag inte känner att jag kan berätta för någon kan jag berätta för henne. Hon är en sjuk humor, och har fått mig att skratta så mycket att mina muskler börjar krampa i magen. Hon är också väldigt snäll och underbar och vet vad som är rätt och fel. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om min mamma, men en sak är säker och det är att hon fyller mitt liv med så mycket kärlek och hon är den bästa mamman i världen <3.

Min pappa: Har fått höra att några tror att min pappa är död eftersom jag aldrig pratar om honom? Men så är det inte ;). Finns några anledningar till varför jag inte pratar om honom. Har ingen kontakt med min pappa alls. Och nej, jag är inte ledsen över det! Tro mig, min mamma är allt jag behöver. Jag känner inte att jag måste berätta varför vi inte har någon kontakt, dom som vet vet :). Jag mår inge dåligt över det, för det känns som att jag inte har en pappa, jag vet inte hur det känns att ha en, så hur ska jag kunna sakna och må dåligt över det? :)

Madeleine, kom hem. Du måste komma hem nu.
Har inte kramat dig på flera månader.
Kom hem och va med mig. Kom hem och dela mina skratt med mig.
Kom hem och gör mig glad, ge mig den lyckan jag hade när du bodde här.
Kom hem nu vännen, det har gått alldeles för lång tid.
Jag tänker på dig hela tiden.

Min största önskan är att du sitter inne på mitt rum när jag kommer hem.
Att du sitter där inne och springer fram och kramar mig.
Att du säger " jag är här nu mona och jag ska stanna här".

Men att vara så långt ifrån dig, har gjort mig till en starkare person.
Det har gjort att våra band till varandra har blivit oslagbara.
Att nu, varje gång vi ses kommer vi ta och vara på varje sekund med varann.
Försöker tänka så positivt jag kan, tro mig det gör jag.

Men samtidigt som jag gör det, så kan jag ibland bara bryta ihop.
Att det känns som att hela kroppen faller under jorden.
Ibland när jag inser att du inte är här, får jag ett slag i magen.
När jag inser att jag kan inte gå hem till dig där du en gång bodde.
För där, är det tomt.
Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen längre.

Vi bor i olika länder du och jag. Har fortfarande lite svårt att inse det ibland.
Vill man inse sånt? Man måste, men vill man det?
En del av mig har insett det, men en del av mig har nog inte det..

I can't wait til that day, when i see your face again

Jag har bara skrivit om min pojkvän idag i princip, men jag kan inte hejda mig.
Jag är så kär i han och jag älskar han något enormt.
Jag kan verkligen inte begära mer, han uppfyller mina "krav", mer än så också.
Jag skulle kunna skriva hundratals texter om hur mycket jag älskar han, hur underbar han är, hur hans skratt värmer hela mitt hjärta, skulle skriva så mycket, det skulle aldrig ta slut på ord.
Att jag är tillsammans med en sån stjärna och en sån fantastisk människa, får mig att bli så glad och verkligen se kärlek på ett annat sätt.
Han är inte en i mängden, han har så stort hjärta, har empati för andra, han vill ingen något ont, han har verkligen ett hjärta av guld som jag verkligen blir faschinerad av.
Han är så snäll och respektfull, att många måste förstå mig varför hans namn kommer ut ur min mun hela tiden.
Han är verkligen ljusskenet i mitt liv, och uppskattar verkligen att jag har han. Kan säga redan nu, att jag kommer aldrig hitta en bättre kille än han, och det står jag fast vid.
Han stöttar mig alltid när jag är ledsen och kramar mig även om jag är sur. Han lyssnar på mig när jag är ledsen och få mig att må så mycket bättre. Han behöver bara hålla min hand, så känner jag trygghet och ett enormt stöd.
Han har fyllt ett tom rum inom mig, jag inte trodde var möjligt, och det betyder världen för mig. <3