Kom hem nu
Madeleine, kom hem. Du måste komma hem nu.
Har inte kramat dig på flera månader.
Kom hem och va med mig. Kom hem och dela mina skratt med mig.
Kom hem och gör mig glad, ge mig den lyckan jag hade när du bodde här.
Kom hem nu vännen, det har gått alldeles för lång tid.
Jag tänker på dig hela tiden.
Min största önskan är att du sitter inne på mitt rum när jag kommer hem.
Att du sitter där inne och springer fram och kramar mig.
Att du säger " jag är här nu mona och jag ska stanna här".
Men att vara så långt ifrån dig, har gjort mig till en starkare person.
Det har gjort att våra band till varandra har blivit oslagbara.
Att nu, varje gång vi ses kommer vi ta och vara på varje sekund med varann.
Försöker tänka så positivt jag kan, tro mig det gör jag.
Men samtidigt som jag gör det, så kan jag ibland bara bryta ihop.
Att det känns som att hela kroppen faller under jorden.
Ibland när jag inser att du inte är här, får jag ett slag i magen.
När jag inser att jag kan inte gå hem till dig där du en gång bodde.
För där, är det tomt.
Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen längre.
Vi bor i olika länder du och jag. Har fortfarande lite svårt att inse det ibland.
Vill man inse sånt? Man måste, men vill man det?
En del av mig har insett det, men en del av mig har nog inte det..
I can't wait til that day, when i see your face again
